Igår låg jag och tänkte på min viktresa. Vanligen när man skriver så så tänker man ju på viktnedgång men jag, jag har bara varit med om uppgång de senaste åren och det tänkte jag dela med mig av.

Dagens rubrik är hämtad från ett klipp som jag såg länkat på Facebook. Tydligen är det rätt poppis att göra en film på sig själv för att visa såhär ser jag ut, det här är verkligheten. Häromdagen var det en annan film som cirkulerade och då var det istället någon som hade fotograferat mamma-kroppar. Hur man kan se ut efter förlossningen. Alla får ju inte någon förändring men med de flestas kroppar händer det ju något.

Nu behöver ni inte vara rädda för att se en film på mig här, för det kommer inte att hända.

 

Innan jag fick barn vägde jag 49-50 kg. Inte så mycket, enligt vissa för lite men för mig helt lagom. Jag hade en kropp som jag trivdes med. Inget som jag på något vis kämpade för utan det var min storlek och 

that's it. Jag har alltid varit rätt tunn men de förstår ni, det skulle komma att ändras och det ordentligt.

 

I april 2011 blev jag gravid med Olle. Redan på inskrivningssamtalet i vecka 6 så hade jag gått upp till 55kg. Det dröjde inte många dagar till innan jag fick vänja mig av med min tighta klädsel för något mer lätt och ledigt. Tack till den som kom på leggings! jag åt ganska så precis som vanligt och det var ingenting mer med det. Vikten ökade dock markant och i vecka 35 kom dem på att jag hade graviditetsdiabetes. ja, lite sent att komma på det då. Både bebis och min kropp lagrade allt gott som bomull om kroppen och jag blev satt på strikt diet den sista tiden. Tilläggas skall att det var en ren slump att dem kom på det här. Jag var på extra ultraljud p.g.a att min moderkaka hade legat i vägen för öppningen vilket är rätt vanligt tidigt i graviditeten. Där ser dem att bebis är 31% större än normalt. Jo, jag tackar! Hade ingen kunnat kläcka detta lite tidigare.. 

 

Vid förlossningen låg min vikt på 78 kilo! Sjuttioåtta kilo! Herre j***r!

Ja, det var ju inte mer med det. Hem och promenera. Ja, det var väl det vi gjorde ungefär och jag gick ner till 62 kilo. Där tog det tvärstopp och jag låg och gnagde länge vid dessa kilon men sakteliga gick det neråt men jag kom knappt under 60-sträcket. Möjligtvis om mornarna men det skenade iväg rätt snart. Vid den här tiden tänkte jag såhär.. Nu är det ändå dags att bli gravid för andra gången så äsch, vatusan.. Jag får väl ligga kvar här och så blev det.

 

Graviditet nummer två. Alltså, jag blev gravid i mars och vid detta inskrivningssamtalet låg jag på 65 kg. Det var ju inte mer med det. Nu blev jag kollade för diabetes mycket tidigare och mycket riktigt. Den hade kommit den också. Men, med tanke på hur tiden jag visste om den så kunde jag sköta mig bättre mycket tidigare men hjälpte det tror ni? Broccoli och proteiner och knappt en ynka kolhydrat på 15 veckor. Inte ens uns av socker men ändå landade vågen på 75kg när det var dags för förlossning nummer två. Alltså, inte en lika stor ökning procentuellt sett men ändå. Nu var jag där uppe igen.

 

Vid första graviditeten så fick jag bristningar och framförallt på rumpa, höfter, lår men andra gången trodde jag inte att det skulle bli lika farligt. Kroppen var ju uttänjd lixom men jo tjena, det fick jag och rätt många på magen Dessutom. Inte sådär över hela magen mer fler än vad jag hade haft innan.

 

Viktnedgång nummer två stod framför fötterna och det har varit rätt smidigt.... Fram till..... 62kg. Kroppen verkligen trivs så men nej, så lätt ger jag inte upp. Jag skall ner! jag var riktigt flitig januari-mars vad gällande motion men som vanligt i mitt liv så tröttnar jag ju efter ett tag. Särskilt vad gällande det här. Jag tycker att det är roligt att motionera men jag tycker inte att det är roligt att göra det själv. Nu är jag en soffpotatis istället..:(

 

Vad gällande det här med vikten nu då. Jag har inte som mål att väga som jag gjorde innan mina barn kom till världen men jag har ett mål om att trivas med min kropp. För tillfället står vågen på 58kg och det skall ner lite till... någon dag! 

Jag är så fantastiskt lycklig och stolt över mina barn så egentligen är det här inget att gnälla över. Min kropp ser ut som den gör just nu och det är jag som bestämmer när det skall ske en förändring.

Smal kan man bli om man vill men det där med höfterna, det är en annan femma. Dem lär inte bli mycket mindre..

Jag hade för tusan storlek 24 i mina jeans innan. Det har jag verkligen inte längre:)

 

Målet som jag tänker det nu är att tighta till lite, låta magen dra ihop sig och sen får vi se. Till hösten tänkte jag att Måns och jag skall försöka gå till gymmet på förmiddagarna när Olle är på dagis. Vi har ett litet gym här i byn och när det ändå finns så kan jag väl ta och använda det tänker jag. Jag får se om tanken är densamma som den är nu. Det är det ingen som vet..

 

 

Bild före barn.

Som sagt, jag älskar mina barn över allt annat så jag vill bara vara noga med att säga att jag klagar inte!