Bröstcancer 

 

 Som ni vet berättade jag för ett tag sedan att vi hade haft det lite jobbigt här hemma. Lite jobbigt är milt uttryckt för vi har haft det jättejobbigt. Människor i våran närhet har drabbats av så mycket skit och Nu Fan Räcker Det!

 

Min mamma - min fantastiskt fina, underbara, snälla, roliga, generösa, glada, positiva och starka mamma - hon har drabbats av cancer.

Hon har fått bröstcancer.

 

Vi har varit väldigt skonsamt drabbade av hemskheter, iallafall i min släkt. Mormor, morfar, farmor & farfar lever. Jag har även fått träffa flera av mina gammelmor/farföräldrar under många års tid. Det är ju bara ett under att inget har hänt förut men nu som ett brev på posten kom allt och jag blir helt tom inombords.

 

Min mamma hittade en knöl i sitt bröst för bara ett par veckor sedan. Hon fick rätt snart komma in för provtagning. Redan vid provtagningen kunde mamma ana att allt inte stod rätt till. Det tog nästan två veckor innan vi fick svar. Vet ni hur det känns att gå och ha ont i magen i flera veckor? Nu vet vi åtminstonde och nu är det mycket lättare att hantera situationen.

 

Jag har varit jätteledsen och rädd. Det är så psykiskt påfrestande att inte veta, vara rädd för svaret, vara rädd för vad som kommer att hända..

 

Svaret kom och det visade sig att det fanns "sjuka celler". Invasiv duktal cancer kallas det. Hur allt fungerar och hur det ser ut kommer jag inte att nämna här. Dels för att jag kan för lite om det och också för att jag har mycket annat som är roligare att berätta. 

 

Det går snabbt i svängarna - Om någon vecka är det redan dags för operation. Vid operationen skall knölen i bröstet avlägsnas, likaså ett par lymfkörtlar i armhålan. Vet ni? hade det här hänt för ett par år sedan så hade man behövt operera  bort hela bröstet men nu, med placeringen av just den här knölen så behöver man inte det. 

 

Mamma brukar alltid säga att om jag någon gång skulle få bröstcancer och behöva ta bort mitt eller mina bröst så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag vet att det i vissa fall är nödvändigt så det är inget konstigt. Behöver man så är det ju så. Uppfatta mig inte fel nu - men jag är glad för mammas skull i den här konstiga processen att hon får ha bröstet kvar. Det är ju min mamma med de där stora brösten - även om hon hade varit min mamma minst lika mycket om dem inte fanns. Dåligt formulerat kanske men ni förstår nog vart jag vill komma.

 

Efter operationen är det dags för strålning. Den håller på fem dagar i veckan under fem veckor.

 

Vi vet inte ännu vad som kommer att hända. Som det ser ut nu så ser det positivt ut. Mer vet vi många veckor efter operationen när dem har granskat och analyserat alla prover. Det känns bara så märkligt att det ordet (sjukdomen) man fruktar mest - att det skulle försvinna så enkelt.

 

Men, det hoppas vi såklart att den gör. Vi hoppas inte bara utan det kommer att gå bra! 

Jag vet att det kommer gå bra.

 

Ni förstår, pappa han har ju diabetes som jag skrivit om tidigare. Han är alltid sjuk och man vet aldrig vad som väntar. Det vet man inte med någonting för den delen men iochmed att han alltid har varit den "sjuka" så har mamma alltid framstått som odödlig i mina ögon. Men nu, nu blev hon oxå sjuk...

 

Men åh, ni skall veta att min mamma är stark! Min mamma hon kämpar. Min mamma kämpar för oss barn och står bakom oss och sådant som vi tycker är viktigt. Hon har alltid stått upp för våra åsikter och våra viljor. Mamma är stolt över oss - så som vi är över att ha en sådan bra och fantastisk mamma. 

 

Nu skall jag kämpa med mamma - precis lika mycket som hon har kämpat för oss.

 

Det här löser vi tillsammans!

 

 

Bara för att jag älskar dig

❤️❤️❤️