Bröstcancer 

 

 Som ni vet berättade jag för ett tag sedan att vi hade haft det lite jobbigt här hemma. Lite jobbigt är milt uttryckt för vi har haft det jättejobbigt. Människor i våran närhet har drabbats av så mycket skit och Nu Fan Räcker Det!

 

Min mamma - min fantastiskt fina, underbara, snälla, roliga, generösa, glada, positiva och starka mamma - hon har drabbats av cancer.

Hon har fått bröstcancer.

 

Vi har varit väldigt skonsamt drabbade av hemskheter, iallafall i min släkt. Mormor, morfar, farmor & farfar lever. Jag har även fått träffa flera av mina gammelmor/farföräldrar under många års tid. Det är ju bara ett under att inget har hänt förut men nu som ett brev på posten kom allt och jag blir helt tom inombords.

 

Min mamma hittade en knöl i sitt bröst för bara ett par veckor sedan. Hon fick rätt snart komma in för provtagning. Redan vid provtagningen kunde mamma ana att allt inte stod rätt till. Det tog nästan två veckor innan vi fick svar. Vet ni hur det känns att gå och ha ont i magen i flera veckor? Nu vet vi åtminstonde och nu är det mycket lättare att hantera situationen.

 

Jag har varit jätteledsen och rädd. Det är så psykiskt påfrestande att inte veta, vara rädd för svaret, vara rädd för vad som kommer att hända..

 

Svaret kom och det visade sig att det fanns "sjuka celler". Invasiv duktal cancer kallas det. Hur allt fungerar och hur det ser ut kommer jag inte att nämna här. Dels för att jag kan för lite om det och också för att jag har mycket annat som är roligare att berätta. 

 

Det går snabbt i svängarna - Om någon vecka är det redan dags för operation. Vid operationen skall knölen i bröstet avlägsnas, likaså ett par lymfkörtlar i armhålan. Vet ni? hade det här hänt för ett par år sedan så hade man behövt operera  bort hela bröstet men nu, med placeringen av just den här knölen så behöver man inte det. 

 

Mamma brukar alltid säga att om jag någon gång skulle få bröstcancer och behöva ta bort mitt eller mina bröst så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag vet att det i vissa fall är nödvändigt så det är inget konstigt. Behöver man så är det ju så. Uppfatta mig inte fel nu - men jag är glad för mammas skull i den här konstiga processen att hon får ha bröstet kvar. Det är ju min mamma med de där stora brösten - även om hon hade varit min mamma minst lika mycket om dem inte fanns. Dåligt formulerat kanske men ni förstår nog vart jag vill komma.

 

Efter operationen är det dags för strålning. Den håller på fem dagar i veckan under fem veckor.

 

Vi vet inte ännu vad som kommer att hända. Som det ser ut nu så ser det positivt ut. Mer vet vi många veckor efter operationen när dem har granskat och analyserat alla prover. Det känns bara så märkligt att det ordet (sjukdomen) man fruktar mest - att det skulle försvinna så enkelt.

 

Men, det hoppas vi såklart att den gör. Vi hoppas inte bara utan det kommer att gå bra! 

Jag vet att det kommer gå bra.

 

Ni förstår, pappa han har ju diabetes som jag skrivit om tidigare. Han är alltid sjuk och man vet aldrig vad som väntar. Det vet man inte med någonting för den delen men iochmed att han alltid har varit den "sjuka" så har mamma alltid framstått som odödlig i mina ögon. Men nu, nu blev hon oxå sjuk...

 

Men åh, ni skall veta att min mamma är stark! Min mamma hon kämpar. Min mamma kämpar för oss barn och står bakom oss och sådant som vi tycker är viktigt. Hon har alltid stått upp för våra åsikter och våra viljor. Mamma är stolt över oss - så som vi är över att ha en sådan bra och fantastisk mamma. 

 

Nu skall jag kämpa med mamma - precis lika mycket som hon har kämpat för oss.

 

Det här löser vi tillsammans!

 

 

Bara för att jag älskar dig

❤️❤️❤️

 

Lag: Söderbyns gaseller

 

För längesedan så bestämde vi att vi skulle springa ett lopp innan det här året var slut. Jag, min syster Therese och pappa. Men, sen kom vi på att de vore ju roligt om man kunde anmäla sig som ett lag så vad passade inte bättre att min andra lillasyster Madde och henne Jonas som var hemma från Umeå just den här helgen kunde haka på.

 

Jag hade helt glömt bort det här loppet, jag frågade mamma för ett tag sedan om hon kunde vara barnvakt då Jonas skulle jobba så jag har ju vetat om det men så förra veckan kläcker Therese att det är ju blodomloppet - som idag! Jo, tjena! Det hade jag fetglömt så träna det har jag inte gjort. Dessutom så har det varit sjukt mycket att göra för oss de senaste veckorna så det har inte funnits möjlighet ändå. Så dåligt, jag vet!

 

Vi hade anmält oss till 5km - motionärsklass. Trodde aldrig jag skulle orka det men jag hade som mål att iallafall springa runt utan att behöva gå. När första skylten kom och det stod en kilometer höll jag på att smälla av. Shit, skulle det vara såhär jobbigt så var det ju bara att ge vika på en gång men såfan heller!! Nu hade jag bestämt mig för att springa. Tiden kunde spela kvitta för det var inte det viktiga.

 

Kilometerskyltarna ploppade upp med jämna mellanrum och vatusan, det gick ju faktiskt bra. Jag var anfådd men benen mådde hur bra som helst. Jag har annars en förmåga att få ut lite för hårt men fem kilometer går ju på ren vilja. När skylten kom där det stod fyra kilometer kom krafterna åter. Jag till och med ökade takten.

 

Målet syntes en bit bort och snart gick vi in på upploppet. Det var inte spikrakt men där ökade jag ordentligt och till och med sprang istället för att jogga. Heja mig!!

 

Jag gick in på 29.50. Alltså, under 30 minuter.  Det är inget att skryta med och det går att göra mycket bättre men fan så nöjd jag är. Guldstjärna till mig:) 

 

 

Vissa dagar är då jävligare än andra! 

 

Idag har det varit krig här hemma. Det har varit sådant kaos och lille Olle har varit fullproppad med energi.

Det började med att barnen vaknade alldeles för tidigt. Iallafall för att Olle skall orka med en hel dag.

Han borde egentligen sova på dagen för att han blir betydligt lättare att ha att göra med men åandrasidan orkar inte jag vara uppe till 23 vareviga kväll. Iallafall inte med en energinivån som hela tiden är på topp. 

Därför så har vi valt att skippa middagsluren i den mån det går - bra eller dåligt får jag väl säga.

 

Jonas åkte till jobbet vid 14.00 och vi passade på att ta oss ut en god stund. Det är så skönt ute nu när det doftar lite höst och trots att det är relativt varmt så är det något helt annat. Det bara spritter i kroppen, åh så härligt!

Vi tog en runda i skogen och plockade lite hallon. Olle åt som bara den så vi fick inte med oss några hem! 

På vägen hem sen så började det. Då var Olle trött och han ville att jag skulle bära honom men si det gör jag inte och då var det ju inte bra! Han satte sig för att tjura och till slut så gick jag.. Nästan hemma fick han syn på en traktor och den var han tvungen att titta på hur länge som helst för det är ju det bästa han vet. Till slut så gick jag ännu en gång och han får världens bryt. Han är ju trött, det förstår jag oxå!

Väl hemma står vi och pratar lite med grannen och Olle gnager hela tiden, titta inte på Måns, han är min bebis! Gör inte så, jag vill inte, sluta, MAMMA kom då!!!

Men, in kom vi till slut och då var han Övertrött och det går över i någon form av ultraenergi.

 

 Lilla hunden skulle ligga i sin bur en stund.. Hur många 100 gånger tror ni hon blev utsläppt? Han rev ner sittdynorna till soffan och hoppade på dem säkert tio gånger. Han har rivit ut alla vinterkläder, han klättrar på bänkar, han försöker ga sig ut genom fönster, han hoppar på hundburen, han tar sönder sina leksaker, han springer på köksbordet, han slår sin lillebror och är allmänt stökig. Droppen var när han sopade till Måns med dammsugaren. Då förstår ni blev mamma Michaela jättearg. Kanske inte så bra för i samband med det så kissade han på sig vilket jag kände när jag skulle lyfta in honom på sitt rum. samtidigt som jag hade Måns på ena armen tog jag Olle i andra armen och så råkade jag ju gå in med Olle i bordet:( Ångest! Ja, men då satte jag ner Måns på golvet för att trösta Olle och då fick Måns tag på en blomkruka så det flög vatten och skit på hela golvet. 

 

Ja, ibland har man ju bara lust att gå och lägga sig och dra täcket över huvudet. 

 Sen spenderade vi resten av eftermiddagen åt att samarbeta iallafall och så blev det lite bättre. Jag är väldigt mån om att barnen skall få hjälpa till att göra saker hemma (typ laga mat, dammsuga, duka fram och ordna med tvätten)

Det funkar rätt bra och dessutom har jag koll på honom så han inte kan segla iväg förmycket. Kanske skall tillägga att jag inte gör det för att jag skall få det smidigare utan för att Olle skall känna att han oxå kan! 

Han blir så stolt och det är så roligt att se:)

 

Jag la barnen vid 19.30 ca och båda två stökade runt i sängen en stund. Men, på en sekund sen så somnade bägge samtidigt. Jag vaggade Måns på famnen och Olle skrek att jag skulle klappa honom. Jag hann fråga var han ville bli klappad men jag fick inget svar... Då går det fort!

Nu när dem sover så kan jag känna men åh, hur kunde jag någonsin vara arg på dig plutten? Hihi

 

Man skulle kanske tro att jag längtar tills dess att Olle börjar på dagis igen men,det gör jag faktiskt inte. Jag kan sakna lite av rutinerna vad gällande mat, nattning och så som det blir när det är dagis.

Hade det inte varit för att han tycker det är väldigt roligt så hade jag gärna haft honom hemma.

 

Jonas jobbar ännu en stund och vet ni vad det bästa är med det? Att jag kan lägga mig i sängen och göra precis ingenting utan att ha dåligt samvete. Gött!!

Idag har vi haft en minst sagt knasig dag.

 

Utan att nämna mer om det så har vi nåtts av ett tufft besked idag. Så tråkigt och då det handlar om en väldigt betydelsefull människa för många personer så är det extra hårt.

Förutom det här är det en rad med jobbigheter som ligger och gnager. Förhoppningsvis får vi snart besked och dem hoppas vi på skall vara positiva. Vi hoppas inte bara - utan det skall dem!

 

Jag känner mig ofta väldigt stark och jag visar mig väldigt stark men som idag när allt kommer över en så har jag lust att bara gå undan och försvinna en liten stund. Bryta ihop och komma tillbaka men jag har inte riktigt hunnit med det. Ni vet - småsaker som hopar sig och till slut blir det lite mycket.

 

Jag har varit tillsammans med barnen i Gränna idag. Jag har haft lite ärenden, mamma har haft hand om barnen lite grann och trots att vi har haft en tuff dag så har den ändå kantats av lite ljusglimtar. Jag har lärt mig nya saker, jag har frossat i ämnen som gör mig glad, jag har haft två glada prinsar hela dagen och jag har umgåtts med människor som gör mig glad.

 

Nackdelen med att sätta sig i bilen på sena eftermiddagen är att barnen lätt somnar i bilen. Ja, det hade inte gjort något om det inte vore för att dem sen inte kan somna på kvällen! Måns är ju fortfarande så liten så han somnar i tid och otid så det är ingen fara. Men Olle!! Han somnade för ca 15 minuter sedan och iom det så försvann hela min kväll.

 

Jag hade egentligen inte planerat för att göra någonting ikväll men jag hade behövt att sätt mig ner och göra precis ingenting alls. Jag la barnen vid ca 20.30 så ni förstå hur mycket jag hunnit med ikväll. Egentligen brukar jag göra mig själv iordning (dagar som dessa) och lägga mig med barnen men idag kände jag att jag söver dem först och går ut med hundarna sen. Varken jag eller hundarna hade lust att gå ut i spöregnet men vad har man att välja på. Dessutom är jag jättehungrig men det finns ingenting att äta här hemma! Borde ha handlat för flera dagar sedan men nej, det har varit så mycket annat så jag har inte hunnit med. Det straffade sig nu! Tänk inte nu att jag inte har någon mat och mina barn får svälta för så är det inte! Jag bara saknar något smidigt att slänga ihop lite enkelt sådär.

 

Väckarklockan Måns vaknar snart för sitt första nattmål - borde sova innan dess! Dessutom vill han gå upp klockan 06.00. Känner redan nu att jag kommer vara trött men hey, det är bara att pallra sig upp! Sova får vi göra en annan gång.

 

Som jag har berättat tidigare så har min pappa  sjukdomen diabetes. En sjukdom som man kan leva med. En sjukdom som gör att man kan ha ett relativt normalt liv. Men ibland så blir det bara fel. Sjukdomen kan te sig olika på olika personer och alla har sina olika sätt att reagera på lågt blodsocker. 

 

Min pappa kan när som helst ligga lågt i blodsocker men vissa perioder ligger han mer ofta lågt än andra gånger. Värmen har en betydande faktor och den hjälper sjukdomen på traven vissa gånger.

 

Nästan alltid känner han själv att han ligger lågt och kan reda ut situationen själv men ibland funkar det inte så. Ibland behöver han hjälp och det är oftast av en slump någon kommer på att han behöver hjälp. 

 

Idag hade vi bokat bord på hamnkrogen i Gränna för att lyxa till det med räkfrossa. Vilken i sig var hur bra som helst Men!!! Pappa låg lite lågt strax innan vi skulle åka och tog därför en dextrosol. Detta i kombo med rätt mängd insulin och mat skall rätta till det hela.. Men, inte riktigt idag. Räkor är ganska fattigt på kolhydrater som ni vet och det är där det börjar spöka.

 

Middagen gick förvisso bra och det var inget men när vi gick ut och skulle ta en sväng i hamnen, det var då det märktes!

 

Jag brukar märka på en gång när det är dags. Ofta räcker det med att jag närmar mig Gränna då jag känner att någonting är fel. Han kan säga hej i telefonen och det räcker för att märka. Det räcker med att titta på honom för jag vet!!

 

Men idag märkte jag ingenting! Förmodligen för att han låg lite lågt hela tiden men klarade det bra tills vi kom ut från resturangen.

 

Som sagt... Idag gick det fort. Jag, mamma och Olle låg några steg framför och när jag vänder mig om så bara ser jag! Jonas hade redan märkt det och frågade precis i samma veva om han låg lågt. Vilket han gjorde! 

 

Han har alltid dextrosol i fickan men idag skulle han absolut inte ha någon. Tvingade i honom en som en spottade ut. Nummer två som vi tvingade i honom tuggade han faktiskt på men spottade oxå ut. Vi skyndade till bilen där han fick nummer tre vilken han spottade ut i hela bilen! Vanligtvis äter han ju inte så många men iom att han spottade ut dem så var han tvungen att ta flera stycken. 

 

Idag blev han aggressiv. Inte våldsam, men arg! Jag gjorde iordning blodsockermätaren och mamma fick springa och sticka honom. 

 

Han låg på 1,9 efter ja, åtminstonde lite socker så det var ju väldigt lågt!

 

 

  Vet ni vad det värsta är? Han har inte den blekaste aning om vad han har gjort eller sagt!

 

Ibland kommer han ihåg lite grand, andra gånger kommer han inte ihåg någonting alls.

 

Fuck diabetes