Diabetes
Som rubriken lyder tänkte jag nämna om denna förbannade sjukdom diabetes.
Sjukdomen som för nästan 20 år sedan drabbade min pappa. Diabetes typ 1. För er som inte vet så finns det olika typer av sjukdomen. Typ 1 och typ 2.
Typ 1 drabbar nästan uteslutande barn och kontrolleras med hjälp av insulin samt en blodsockermätare. Insulin kan man ta i olika former. Med hjälp av sprutor, pump m.m. Typ 2 drabbar ofta äldre personer (åldersdiabetes). Typ 2 har man även som gravid när man får graviditetsdiabetes. Varför man får typ 2 diabetes beror ofta på övervikt och är någonting man kan rå över själv. Sund kost och mycket motion brukar hålla kroppen i shack. Det finns självklart andra faktorer som spelar in och allt hänger inte på hur man lever. Typ 1 och typ 2 hänger inte ihop med varandra.
När min pappa blev sjuk så märkte inte jag så mycket. Man lever ju i princip ett vanligt liv så som alla andra. Skillnaden jämfört med friska människor är att man har tider att passa, man skall försöka beräkna hur många enheter insulin man skall ta beroende på vad man skall göra och liknande. I våran familj har det alltid varit frukost 08.30, lunch 12.30 och middag 16.30. Min pappa är väldigt duktig på att sköta sin mat. Han äter absolut aldrig socker, dricker aldrig läsk, mjölk eller liknande och är väldigt hård på sina mattider. Men ibland, som idag exempelvis så har vi varit i skogen. Han har ju legat still länge och har precis i dagarna börjat motionera. När han vet att han skall gå så måste han ta färre enheter med insulin annars sjunker han i blodsockret. Lätt förklarat så ju mer energi han gör åt, desto mindre insulin måste han ta. Idag gick han kanske en och en halv timme med Bella. Vi åkte hem direkt efter att vi kommit ur skogen och väl hemma dimper han i blodsocker. Han tyckte att han tagit lite insulin och därav skulle klara att gå vilket kanske stämmer men inte idag. Idag funkade det inte. Han fick i sig sina dextrosol och steg i blodsockret. Alltså, det här händer titt som tätt och vissa perioder mer eller mindre ofta. problemet är att det är inte alltid han känner av dem själv.
Min relation till sjukdomen:
Jag har ju sett min pappa fruktansvärt många gånger med lågt blodsocker. För er som inte vet kan det te sig på olika vis. Jag märker på honom bara av att se honom, höra honom säga hej i telefonen, när jag kommer in i huset. Jag vet inte vad det beror på men han behöver inte säga ett knyst försen jag förstår att han inte mår bra.
Andra människor skulle kunna uppfatta honom som onykter, pratsam, trött eller extra glad. Ofta märker inte andra människor att han ligger lågt. Hemma där han känner sig trygg kan han bli arg, han kan spänna kroppen, han slänger sockerbitar och spottar dem i hela huset, han kan säga fula ord eller bli trött. Det kan självklart utspela sig på flera sätt men det är det mest vanliga. Han har puttat in mamma i kylen... Ja, för dem som inte vet kan det se jättekonstigt ut. Det värsta är att han inte har en aning om det själv efteråt. Han har inte en aning som vad han har sagt eller gjort.
Trots att jag har sett detta så många gånger tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Jag tycker att det är lika jobbigt idag som jag tyckte för femton år sedan. Jag får så ont i magen och jag kan inte släppa tanken av hur det går den dagen vi inte är där. Jag tycker verkligen att det är jättejobbigt. Konstigt att man inte blir van efter så lång tid. Sen en tid tillbaka är pappa och ett par andra uppe och jobbar i Norrköping under veckorna. Jag tycker till och med att det är jobbigt att ringa till honom för skulle han ligga lågt vet jag att jag inte hinner åka Dit för att hjälpa honom. Nu finns det ofta folk som kan hjälpa till och ofta är farbror J med för han jobbar med samma sak.
Tilläggas skall att det händer inte jätteofta att han ligger lågt när han är själv. Eller det gör det nog men då kan han ofta känna det själv. Han känner det så pass tidigt så att han kan ta hand om det själv Innan det går för långt lixom.
Förutom detta så lever vi självklart som vilken annan familj som helst. Det är bara något speciellt som finns med och vi aldrig kommer att komma ifrån.
Det var inte menat som någon lektion och det finns jättemycket mer att säga men det får räcka. Jag behövde bara ventilera mina tankar lite idag.
Kommentarer
Pertan
Man behöver skriva av sig ibland, för de som inte vet och undrar varför detta humöret så låter man honom vara ifred och det är ju inte så bra om det dippar mera! Nog bra om han informerar de han jobbar med, det har en kollega på jobbet gjort!
Svar:
Michaela
Trackback
